Tjuvtest och avslut

Idag är det ruvardag 8. Tiden har gått ganska fort denna gången. Vi har haft en bra påsk med mycket att göra. Det har gjort att jag inte har haft lika mycket tid att tänka och analysera. Skönt. I morse tog jag ett test och efter bara ett par sekunder så visades ett tydligt blått plus. Jag är försiktigt glad. Med fem MF i bagaget vågar jag knappt bli glad längre. Jag har dessutom väldigt ont i svanken. Igår kväll var det så illa att jag fick ta till både panodil och värmekudde. Jag vet att det var exakt så jag kände sist. Det onda i ryggen kom cirka en vecka innan missfallet. Jag hoppas innerligt att det betyder något bra denna gång. Jag känner inte av något annat förutom rygg ont. Jag önskade att det var brösten som värkte istället men så är det inte. 

Detta blir som jag har skrivit innan, mitt sista inlägg. Jag tycker det är roligt att blogga men tiden finns inte. All min tid går åt till vår lille plutt. Jag kommer istället fortsätta följa mina favorit bloggar och heja på andra i sin kamp efter en liten. 

Tack för stödet jag har fått här. Det har betytt oerhört mycket för mig. Kram på er alla!

Nu är jag med blastocyst

Det har varit lite glest mellan mina inlägg och det beror på att min tid inte räcker till. Det lutar starkt åt att jag kommer stänga ner min blogg och istället fortsätta läsa och hejja på andra fina bloggerskor som jag följer.

Idag var vi tillbaks i Göteborg och nu ruvar jag åter på ett litet ägg. Testdag är om 14 långa dagar, den 9/4 bestämt. Jag kommer skriva och berätta hur det har gått för oss och sedan så säger jag hej då till bloggen men inte hejdå till er.

Håll tummarna för oss!

De ringde

På Tisdag nästa vecka blir det återföring. Jag ska ta Lutinus progesteron istället för Crinone. Någon som har erfarenhet av dem? Jag har tidigare tagit Progesteron vagiatorier men har föredragit Crinone. Det är skönt att slippa allt kladd. Glömmer jag trosskyddet en dag så har jag inte behövt slänga trosorna sen. Hoppas att Lutinus inte kladdar lika mycket som Progesteron vagiatorerna. I så fall får jag bunkra upp med trosskydd.

På Torsdag ska en läkare ringa från kliniken så vi kan prata lite om våra behandlingar. Jag ringde dem idag och lämnade sambons nummer istället. Jag orkar helt enkelt inte ta ett samtal med dem nu.

Stort minus

I Fredags på ultraljudet mätte slemhinnan 11 mm. Nu ska den bara få lite tid att mogna innan återföring. Jag ringde kliniken idag för att fråga när jag ska starta med Crinone och vilken dag vi ska få tillbaks en frysis. De sa att enligt distansgyn skulle vi göra ett försök först nästa månad. Suck! 

Jag ringde till distansgyn som inte längre hade telefontid. Fick då kasta mig i bilen och åka dit innan de stängde. (8 mil enkel resa) Väl där så fick jag läsa mailet han hade skickat till kliniken. Det stod klart och tydligt att vi ska göra ett försök denna månad. Dubbel SUCK!! 

Är trött på att medla och ringa för att få information. Det är deras arbete att informera mig. Jag ska inte behöva vara en länk mellan kliniken och distansgyn. Stort minus när det kommer till kommunikation. Något som borde vara självklart. Imorgon LOVADE de att ringa med information. Vi får väl se...

Förövrigt är jag är inte speciellt positiv och jag känner tyvärr inget hopp om att det kommer gå vägen. Jag känner mig väldigt nedstämd, ledsen och rädd. Jag undrar om det här någonsin kommer få ett lyckligt slut.

Det är tungt nu

Tack alla som för ert stöd! Det betyder oerhört mycket för mig!

Jag har försökt tagit mig igenom missfallet. En del av mig dog denna gång, liksom alla andra gånger. Snart finns det inget kvar av mig. I alla fall inte av mitt gamla jag. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar vara en glad mamma och ta hand om mitt barn på bästa sätt. Det gör så fruktansvärt ont. Mitt i leken får jag gå undan för att vara ledsen en stund. Det är svårt att stanna upp och njuta av här och nu när tankarna är på annat håll. Detta öde är så svårt att acceptera och det känns just nu som om vi aldrig kommer få ett syskon. Att det är omöjligt för oss att bli gravida igen, oavsett hur vi gör. Jag är oerhört ledsen för missfallet men också för att det börjar kännas meningslöst att fortsätta försöka.

I Torsdags pratade jag med läkaren på vår gamla klinik. Vi har vi två stycken två-dagars ägg i frysen där. De vill sätta in båda denna månad. Något i mig säger bara att det inte känns rätt. Så vi valde att avvakta. Vår nuvarande klinik vill att när jag får min nästa blödning kontaktar dem. De ska då gå in med en slang i livmodern och göra en rispa. Det ska tydligen hjälpa mot tydliga missfall. Men hallå, har de inte vetat det tidigare? Var vi tvungna att gå igenom fem missfall innan någon sa något? De undrade om vi ville göra ett försök denna månad också. Jag redan har börjat med hormonerna så vi kan lika gärna ge det ett försök. Jag tror inte det kommer lyckas, men gör vi inte ett försök har vi ju definitivt ingen chans. Vi har sju blastocyster kvar nu och det känns tryggt även fast det börjar ta på dem.

Just nu känner jag mig misslyckad, värdelös och ledsen. Det verkar som om helvetet aldrig kommer ta slut...

Besviken

I Onsdags kväll, dagen efter testdag fick vi missfall. Igen. Under torsdagen ringde jag distansgyn för ett VUL. Missfallet måste konstateras innan jag slutar med mina mediciner. De kunde inte hitta en enda lucka. Vi fick en tid först nu på Fredag. Så dåligt! Vi betalar 2000 kr/ gång och de kan inte hitta en lucka på drygt en vecka.

Sen MÅSTE vi veta nu hur det ligger till på grund av att vi gör stimulerat FET. Om vi ska göra ett försök denna månad måste jag börja med mina mediciner blödningsdag 3. Det VAR i Lördags. Då måste vi veta om det är missfall eller inte. Suck att man måste kämpa och armbåga sig fram när man mår som sämst.

Jag ringde tillslut kvinnokliniken och fick en tid hos dem. De tyckte det såg ut som ett pågående missfall och därför tog jag beslut att starta med medicinerna i Lördags. Jag lämnade hCG-prov och tog sedan ett nytt i igår. Jag har fått svar att det har sjunkit rejält så det var som vi trodde.

I skrivande stund har jag ingen aning om vi kommer få göra ett nytt försök nu eller om de vill att min kropp ska vila. Helt otroligt vilken dålig kommunikation det är. Här går jag och tar mediciner och jag vet inte ens om det är till någon nytta. Varken distansgyn eller kliniken har ringt och frågat hur vi mår. Vi har däremot tagit kontakt med vår gamla klinik. Jag har en telefontid med en läkare där på Torsdag. Vi har två ägg kvar i frysen så vi kanske gör ett försök hos dem. Vi får se, allt beror på vad de säger på Fredag. Men efter fem missfall har vi inte mycket hopp kvar.

Missfall

Jag tog bort det senaste inlägget. Orkade inte se det förbannade testet. Misfall, igen. Nummer fem i ordningen. Varför detta grymma öde? Jag kommer skriva och berätta mer en annan dag. Nu är det för mycket sorg och smärta för att jag ska orka.